De två typerna av schacknotation är beskrivande notation och algebraisk notation. Båda systemen används för att registrera de drag som görs i ett schackspel, men de skiljer sig åt i hur de beskriver draget för varje pjäs.
Beskrivande notation
Beskrivande notation, även känd som engelsk notation, var det första systemet för att registrera schackdrag. Den användes från 1500-talet fram till slutet av 1800-talet, då algebraisk notation gradvis ersatte den som standardnotationssystem. I beskrivande notation är varje ruta på schackbrädet uppkallad efter sin plats, till exempel “Queen’s Rook” eller “King’s Bishop”. Flytten av en pjäs beskrivs av pjäsens namn och rutten den flyttar till, till exempel “Queen’s Rook to Queen’s Bishop 8.”
Algebraisk notation
Algebraisk notation, å andra sidan, använder ett bokstavs- och siffersystem för att beskriva rörelsen för varje pjäs. Varje kolumn på schackbrädet tilldelas en bokstav och varje rad tilldelas ett nummer. Flytten av en pjäs beskrivs med bokstaven och siffran på startrutan, följt av bokstaven och siffran på slutrutan. Till exempel betyder draget “e4” att bonden i kolumnen “e” flyttas till den fjärde raden.
Algebraisk notation är standardnotationssystem som används i de flesta schackturneringar och föredras av många schackspelare eftersom det är mer kortfattat och lättare att läsa. Det tillåter också användning av symboler och anteckningar för att beskriva andra aspekter av spelet, såsom schack, schackmatt och fånga.
Sammanfattningsvis tjänar både beskrivande notation och algebraisk notation syftet med att registrera schackrörelser, men algebraisk notation är nu standardnotationssystemet och används flitigt av schackspelare och organisationer. Att förstå båda notationssystemen är viktigt för schackspelare, eftersom det gör att de kan läsa och studera schackspel från olika epoker och regioner.